För närvarande förhandlar EU och USA om det transatlantiska handels- och investeringsavtalet TTIP. Enligt dess förespråkare – som här i Finland omfattar såväl näringslivet som en betydande del av det politiska etablissemanget – kommer TTIP att medföra så stora positiva effekter för såväl EU:s som USA:s ekonomier att avtalet är i det närmaste livsviktigt. Mot den bakgrunden är det minst sagt märkligt att TTIP-förhandlingarna ända från början förts bakom lyckta dörrar, med endast ett minimum av information till allmänheten. Om nu TTIP enbart medför goda saker för alla goda människor på båda sidor av Atlanten, vad kan det då rimligtvis finnas för orsak till allt detta hemlighetsmakeri?
Svaret på frågan är att TTIP-avtalet varken är så gynnsamt eller så viktigt som dess förespråkare vill göra gällande – utom för de stora, multinationella företag i Europa och USA vars lobbyister hittills haft ett oproportionerligt stort inflytande över förhandlingarna. Även enligt de mest optimistiska prognoserna kommer TTIP att ha en så liten positiv effekt på de berörda ländernas ekonomiska tillväxt att den ryms inom den normala felmarginalen, ett faktum som Europeiska kommissionen elegant kringgår genom att presentera ett estimat för det kumulativa bidraget till tillväxten fram till år 2027. Det finns emellertid ingen garanti för att ens den här blygsamma tillväxtökningen realiseras; enligt en studie publicerad vid Tufts University (Capaldo, 2014) kommer TTIP i själva verket att påverka tillväxten negativt på tio års sikt, och allra störst kommer de negativa effekterna att vara i de nordeuropeiska ekonomierna inklusive Finland!
Även då det gäller TTIP-avtalets effekter på sysselsättningen är forskningsresultaten långt ifrån entydiga. De studier som utgår från en hög grad av arbetskraftsrörlighet mellan branscher – ett antagande som på basis av erfarenheterna från vår egen ekonomiska strukturomvandling ter sig föga realistiskt – förutspår över lag små nettoeffekter på sysselsättningen. Capaldos studie, som bygger på mer verklighetstrogna antaganden om arbetskraftens rörlighet mellan branscher, har däremot kommit fram till en nettoförlust på hela 600 000 arbetsplatser inom EU. Igen en gång är det de nordeuropeiska ekonomierna som skulle drabbas allra hårdast – med en nettoförlust på 223 000 arbetsplatser!
Inte ens exporten skulle, enligt de resultat Capaldo kommit fram till, entydigt gynnas av TTIP. Även om det transatlantiska handelsutbytet förväntas öka kommer detta att ske på bekostnad av handeln inom EU, och på tio års sikt kommer den totala effekten på nettoexporten att vara negativ såväl för de största EU-länderna som för de nordeuropeiska ekonomierna.
TTIP-avtalets förväntade ekonomiska effekter kommer alltså i bästa fall att vara svagt positiva på gränsen till negligerbara, och i värsta fall starkt negativa, vilket gör avtalet minst sagt riskabelt även ur en snävt ekonomisk synvinkel. Men det finns också andra risker som, även om de inte går att kvantifiera ekonomiskt, inte är mindre betydande för den skull. TTIP-förhandlingarna fokuserar nämligen i första hand på så kallade icke-tariffära handelshinder, som skillnader i produktstandarder och konsument- samt miljölagstiftning. För att eliminera eller åtminstone reducera de icke-tariffära handelshindren måste EU och USA alltså antingen harmonisera sina produktstandarder och sin konsument- och miljölagstiftning, eller komma överens om att ömsesidigt acceptera varandras standarder. I båda fallen kommer ändå de länder som idag har den starkaste konsument- och miljölagstiftningen att bli tvungna att anpassa den nedåt, i synnerhet som TTIP dessutom ger storföretagen utökade möjligheter att stämma enskilda stater för lagstiftning eller politiska åtgärder som på ett eller annat sätt anses begränsa företagens vinstmöjligheter.
Ur Finlands och andra EU-länders synvinkel är den här tvångsharmoniseringen särskilt oroväckande med tanke på konsumentskyddet. Det finns nämligen en fundamental skillnad i själva synen på konsumentskyddet mellan EU och USA: medan försäljningen av en produkt i EU kan tillåtas först efter att produkten testats och konstaterats vara säker för konsumenterna är det i USA möjligt att förbjuda försäljningen av en produkt först då den bevisats vara farlig för konsumenterna. Att den här ”omvända bevisbördan” innebär ett svagare konsumentskydd säger sig självt, vilket också förklarar de med europeiska mått mätt astronomiska skadestånd amerikanska företag allt emellanåt döms att utbetala för att ha tillverkat och sålt skadliga eller direkt farliga produkter. Den här drakoniska skadeståndspraxisen kommer för övrigt knappast att försvinna med TTIP, och kommer därför att kvarstå som ett de facto handelshinder för de små och medelstora företag som, enligt förespråkarna, har allra mest att vinna på avtalet.
Mot den i bästa fall närmast negligerbara ekonomiska nyttan av TTIP står alltså en mängd såväl ekonomiska som icke-ekonomiska riskfaktorer. Den enda rimliga slutsatsen blir därmed att vi bör säga ett kraftfullt nej tack till TTIP.
Christer K. Lindholm
Forskare i nationalekonomi och fri kolumnist