Hur underligt det än låter kan de internationella handelsavtal som EU förhandlar om få stor inverkan på samhällslivet i medlemsstaterna, inte minst i de nordiska länderna där kommunerna har både tunga uppdrag och en bred självbestämmanderätt. Så är det också med TiSA-avtalet som gäller handel med tjänster.
Man talar ofta om de internationella handelsavtalen som frihandelsavtal, men det ger inte riktigt rätt bild av den nya generationens avtal. Frihandel innebär fri konkurrens för varor och tjänster på marknaden, så att köparen ska kunna välja det bästa utan att sådant som tullar och tariffer begränsar valfriheten. I de nya avtalen är det en bisak.
– Vi måste verkligen jobba på regler, åtkomst till marknader och åtaganden om icke-diskriminerande nationellt bemötande, sade Nabi Siefken från Europeiska kommissionens generaldirektorat för handel när hon deltog i ett hörande om TiSA i Helsingfors i februari.
Det handlar om det som EU och Världshandelsorganisationen WTO kallar handelshinder. Det speciella är att hit också räknas sådant som har reglerats lagstiftningsvägen för att skydda medborgarnas hälsa och deras roll som konsumenter, för att skydda miljön och garantera de mänskliga rättigheterna. Den här regleringen vill förhandlarna ställa upp gemensamma regler för, som i sin tur blir ramar för den lagstiftning som är möjlig.
TiSA när tjänster köps och säljs
TiSA (Trade in Services Agreement) är tänkt att bli ett tjänstehandelsavtal mellan 50 länder som tillsammans står för 70 procent av den internationella handeln med tjänster. Det är alltså ett tungt vägande sällskap som ska skriva avtalet. Vid förhandlingsbordet sitter representanter för 22 länder och EU-kommissionen, som förhandlar för de 28 medlemsstaternas räkning.
EU:s mål är att skapa internationella regler och bättre möjligheter för företag inom EU att erbjuda tjänster i andra länder. Det kan gälla exempelvis transport och telekommunikation, finansiella tjänster och energi. Alla parter kan hämta tjänster som de anser sig vara bra på till förhandlingsbordet. Så har Norge tagit upp sjöfart, USA e-handel och Turkiet hälsoturism.
För att företagen ska få verka på marknaden i andra än EU-länder på samma villkor som de inhemska företagen måste deras företag i gengäld få komma in på marknaden i EU. Vilka affärsområden det gäller anges i listor. De kan antingen vara positiva, det vill säga räkna upp sektorer som man förbinder sig att liberalisera, eller negativa, och då ta upp sektorer som inte öppnas för utländsk konkurrens enligt avtalet.
– Vi har kommit överens om en hybridlista eftersom vi har ett mycket komplicerat förhållande till USA i de här förhandlingarna. Vi stannade i huvudsak för en negativ lista för det som inte beviljas jämlik nationell behandling och en positiv lista för marknadstillträde till EU, sade Siefken.
Internationell stormarknad blir standard
Det är nytt med negativa listor. Med dem blir en fortsatt liberalisering av marknaderna utgångspunkt och normaltillstånd. Den stat som vill hålla någon service utanför måste kunna ange exakt vad den sätter upp på den negativa listan.
Eftersom listan ska gälla också i framtiden är det inte så enkelt. Regeringarna ger löften om sådant som inte ännu finns.
– Jag är orolig för ny service. Nya tjänster och nya möjligheter till service kan göra att det uppstår ett behov att reglera. Vad kommer TiSA då att tillåta regeringarna att göra, frågar Meri Koivusalo, specialforskare på Institutet för hälsa och välfärd THL.
– Till exempel finansiella tjänster är ett område som har varit mycket lite reglerat. Det kan hända att det senare uppstår ett behov att reglera produkter inom finanssektorn, fortsätter hon.
Tjänster som inte alls existerar i dag kan ju omöjligen sättas upp på den negativa listan. Det skulle gälla att se in i framtiden på ett sätt som inte låter sig göras.
Koivusalo, som följer med förhandlingarna särskilt med tanke på social- och hälsofrågor, ser också ett annat stort orosmoment. När avtalet väl är slutet och de positiva och negativa listorna gjorts upp kan det vara svårt att återta de områden som liberaliserats, ifall ett sådant behov uppstår. Man kan ju tänka sig att den politiska viljan ändras så att man väljer att producera flera tjänster i offentlig regi.
– Ju mera åtaganden man gör desto svårare blir det att retirera, säger hon.
Att det kan bli aktuellt att lämna den internationella marknaden visar en rapport från The Transnational Institute. Efter att vattenförsörjningen först har privatiserats på många håll har 235 lokalsamhällen återtagit hanteringen. Antalet har fördubblats under de fem senaste åren jämfört med tioårsperioden före det 2000–2010. Vattenförsörjningen har nämnts bland de tjänster TiSA ska omfatta.
Europaparlamentet kräver begränsningar
Förhandlingarna om TiSA-avtalet började i en informell grupp inom Världshandelsorganisationen WTO då de multilaterala förhandlingarna så gott som körde fast och de globala serviceproducenterna upplevde läget som otillfredsställande. EU-kommissionen gick med i förhandlingarna 2013 utan att europaparlamentet kopplades in. Det har talats en hel del om det hemlighetsmakeriet.
I februari i år debatterade parlamentet TiSA och gav dels kommissionen mandat att fortsätta förhandlingarna och dels riktlinjer för hur de ska föras.
Här ser man tydliga spår av den inte särskilt synliga men ändå existerande kritik som läckorna om avtalet resulterat i. Parlamentet vill att känsliga områden klart och entydigt lämnas utanför avtalet och alltså kan drivas som offentlig verksamhet eller med ett monopol. Här nämns bland annat att ”EU:s offentliga tjänstesystem, som utbildning, hälsa, sociala tjänster, socialförsäkringssystemen samt audiovisuella tjänster måste undantas”, vilket är lite ironiskt eftersom parlamentet tycker att man borde öppna den offentliga upphandlingen i de andra fördragsländerna för konkurrens. Parlamentet vill också att ”EU:s och de nationella- och lokala myndigheternas rätt att stifta lagar i allmänhetens intresse bör skyddas starkt, liksom deras rätt att ändra sig om de vill åternationalisera tjänster som tidigare varit öppna för privat konkurrens”.
Vilken kraft de här rekommendationerna har råder det trots allt delade meningar om.
Kommissionen förhandlar
Det är entydigt kommissionen som förhandlar, och den lyssnar gärna till bolagens lobbyister har bland annat Corporate Europe Observatory visat. Det råder också olika uppfattning bland EU-parlamentarikerna om rekommendationernas tyngd.
TiSA-rapportören Viviane Reding (EPP) talade i ett skede om att det gäller att göra klart för kommissionen vad parlamentet vill ha med i avtalet och vad inte.
– Om rekommendationerna inte finns i det slutgiltiga avtalet kommer parlamentet att lägga in sitt veto, deklarerade hon på EU:s webb.
Ska Keller (De gröna) skriver att hela mandatet borde ha ändrats för att rekommendationerna inte ska vara tandlösa.
Europaparlamentet kommer att rösta för eller mot det slutliga fördraget men kan då inte göra några ändringar. Om avtalet också kommer till de nationella riksdagarna för beslut är ännu öppet. Det beror på innehållet. Beslut fattas i medlemsländerna bara om avtalet innehåller sådant som EU inte har kompetens att besluta om. Och det blir väl i någon mån en tolkningsfråga.
Offentliga tjänster av olika snitt
En av de frågor som kommit upp i medborgardiskussionen är vad som är egentligen är offentliga tjänster, de som parlamentet nu vill göra undantag för.
TiSA-avtalet ska bygga vidare på WTO:s tjänstehandelsavtal GATS. Inom WTO talar man om ”tjänster som tillhandahålls som myndighetsutövning” förutsatt att de utförs ”varken på kommersiell grund eller i konkurrens med en eller flera ekonomiska operatörer”. Man undrar vad det kan vara för tjänster, eftersom det inom så gott som alla offentliga sektorer också finns privata företag. Kanske brottsbekämpning, rättsskipning, försvar och centralbankens tjänster men inte så mycket mer. Den fortfarande breda kommunala verksamheten lär nog inte rymmas med här utan förutsätts fungera på marknaden i konkurrens med alla andra aktörer i fördragsländerna.
Det kan också bli problem med att ge utrymme åt medborgarorganisationer, sociala företag och andelslag i tredje sektorn.
Allra hetast har diskussionen kring andra tilltänkta handelsavtal, som TTIP mellan EU och USA och CETA mellan EU och Canada, gått om det planerade investeringsskyddet. Siefken sa i Helsingfors att det inte blir någon tvistlösningsmekanism mellan investerare och stat, ISDS/ICS, utan att det blir en tvistlösning mellan stater. Fast arbetet på den har inte ännu inletts.
Förhandling med skygglappar
Meri Koivusalo tycker att det skulle vara viktigt att leta fram alla svagheter i det här skedet. Sen är det så dags.
– Risken är att de aktörer som förhandlar fokuserar enbart på de positiva konsekvenserna. Därför är Europaparlamentets rekommendationer med tydligt uttalade krav bra. På samma sätt borde Finlands riksdag noggrannare övervaka förhandlingarna och ordna flera höranden för att få fram så många synpunkter som möjligt. Ministeriet förhandlar ju enligt riksdagens riktlinjer, säger Koivusalo.
Också om undantag görs för social- och hälsovård, utbildning och exempelvis vatten i TiSA-avtalet så kan det hända att de hamnar på marknaden i alla fall. Inom EU finns redan omfattande regler för offentlig upphandling och starka krafter arbetar för att utvidga dem till att gälla på global nivå.
TiSA-avtalets tidtabell är oklar, men förhandlarna siktar på att ha huvudtexten klar i juli och resten i september.
Text: Maria Brommels
Publicerad i Vasabladet 13.3.2016
Kort om TiSA-förhandlingarna
Mål: Att öppna marknaderna och förbättra reglerna inom områden som t.ex. licensering, finansiella tjänster, telecom, e-handel, sjötransport och professionella som tillfälligt flyttar utomlands för att erbjuda tjänster. När en vara säljs ingår allt oftare experttjänster.
Förhandlare: Australien, Kanada, Chile, Colombia, Costa Rica, EU, Hong Kong, Island, Israel, Japan, Korea, Liechtenstein, Mauritius, Mexiko, Nya Zealand, Norge, Pakistan, Panama, Peru, Schweiz, Taiwan, Turkiet, USA
Start: 2013